Nja!

Datum: 2012-01-24 15:12:14

Nja! Det är ett lustigt litet ord. Men frågar du hur jag känner inför vissa saker som ligger framför, då kan du nog vänta dig ett "nja" framför svaret.
För i bland finns oron i maggropen. Men samtidigt finns ju mängder med möjligheter och utmaningar i vad som väntar mig.

När jag sitter och studerar Annelies Gerbiler, ett tag, så kommer jag underfund med att Jag skulle ibland vilja vara en Gerbil!! Bekymmersfritt grävande och potande. Kuligt bus och rätt fett med sömn!!

Write you later!

kjelleprelle

Prioritera dina barn!

Datum: 2012-01-17 23:05:14

Vad hjälper det om man går på femtielva gudstjänster, men samtidigt försummar sina barn och deras intressen? Inte ett smack. Jag säger som jag alltid har sagt. Står, nån söndag, valet mellan att följa dina barns aktivitet, skjutsa dem dit, se på dem då de "aktiverar" och söndagsgudstjänsten, ja välj då barnen. Av många skäl. Ett av skälen är att dina barn vinner på det. Ett annat är att annars kan barnen börja förakta den församling, och den livsstil du lever i. Gud hakar på, dit du går!!

Write you later!

kjelleprelle

acceptera meningslösheten

Datum: 2011-11-25 23:41:39

Våga släpp taget om att allt har en mening! Jag har vågat göra det. Jag har accepterat meningslösheten. Oj, det låter någonting det.
Men när jag vågade släppa det krampaktiga strävandet att finna en mening när jag drabbats av något tragiskt, och alla dessa varför som krävde ett därför, ja då kände jag hur jag verkligen kunde börja sörja. I bland finns faktiskt trösten, och vilan, i att en händelse är fullkomligt meningslös

Jag har även, på nära håll, fått se hur alla dessa därför slagit sönder och sargat. Jag arbetade med att stötta en familj som förlorat sin 7-åriga son, och barnbarn, i en brand.
En fullständigt meningslös händelse. Fanns inget som kunde motivera varför en liten pojk ska brinna inne och att föräldrar ska behöva gå igenom en sådan fasansfull händelse.
Men ändå kom det fram människor som minsann listat ut varför det skulle hända. En sa att pojken behövdes bättre i himlen. En annan att han skulle räddas, skyddas, från framtida ondska. Och där sitter föräldrarna.... De som ville ge sina liv för att skydda honom i resten av hans liv. Bara de haft honom kvar. Och ingen behövde honom bättre än dem.

När jag släppte taget om att hitta ett därför till varje varför, fick jag även lättare att se det meningsfulla man kan göra av det som fortfarande förblir meningslöst. Lilla Olivers död fick bli en väckarklocka att det skall sitta brandvarnare i alla rum. Inte bara, som förr, i trapp eller hall. Det spreds sedan ut över Sverige. Det är heller inte ovanligt att människor kommer närmare varandra. Eller kommer till insikter eller lärdomar. Så ur det meningslösa kan det komma bra saker. Men det är inte därför det meningslösa händer.

Jag har också fått lättare att se vad som är meningen med livet. Ta hand om varandra, slösa kärlek, hjälpa varandra, vara ärliga och givmilda. Jag tror också att meningen med livet är att vårda relationen men Gud. Alltså meningen med livet snurrar runt att vårda relationer!
Och visst tänker jag mig att det händer saker som har en mening. Men då är det goda händelser som ger goda insikter, möten och påverkan på livet. Och som inte kommer på bekostnad av någons död eller olycka. Ett klassiskt exempel är ju när man springer på någon person vid exakt rätt tillfälle. Eller då två möts, helt oväntat, och blir sedan ett par.

Mitt liv blev enklare och mer avslappnat när jag släppte taget om allts mening och slutade fråga varför. Nu kan jag Vara mitt i sorgen, livet och glädjen. För jag tror inte att det alltid finns en mening med vad som sker. Jag har accepterat meningslösheten.

Till dig som kämpar med att hitta meningen med en tragisk händelse. Våga släpp taget. Omfamna meningslösheten. Sörj, skrik, gråt, bli arg! Men när dagen kommer då du börjar att orka leva igen, och jag lovar dig att den kommer, ja lev då ditt liv så meningsfullt du kan.

Nu är klockan mycket och jag orkar inte kolla rättstavningen. Men:
Write you later!

kjelleprelle

Julpaniik!

Datum: 2011-11-19 12:52:30

Nu närmar vi oss dagen då vi ska ge julklappar. Och jag börjar få smått panik. Vad ska jag ge? En tid i livet var min största vånda, hur ska jag kunna ge någonting överhuvudtaget.

Och våndan att inte ha, inte kunna ge, börjar tidigt hos många. Redan som små ska man byta julklappar. Det är i klassen, i kyrkan eller bland kompisar. Och då finns det många barn vars föräldrar inte kan hänga med i de prisklasser som blir normen.

Vi behöver komma ihåg att julfirandet är en ”mänskligt skapad” tradition. Jesus har egentligen har han aldrig bett oss fira hans ”födelsedag”. Visa mig det stället i bibeln. Inte ett smack om:

”Ni skall fira denna dag. Genom generationer ska ni minnas min dag med julklappar. Ni ska fylla era magar med mer mat än vad som ryms. Ni ska göra allt för att pynta och feja till min ära. Ni ska skuldsätta er för att kunna ge varandra julklappar till min ära. Ni ska ära mig genom att springa runt och stressa, bli osams och få ångest.”

MEN!! Julens budskap är inte skapat eller påhittat av människa!
Jesus kom för att frälsa oss. Han kom för att ge oss frid. Det enda han ber oss om är att komma till honom för att få frid, evigt liv, gemenskap med Gud

Nu vill inte jag vara en ”julens glädjedödare”. Jag gillar också allt mysigt runt julen! Det är bara det att allt med det mänskliga julfirandet har en baksida. Bakom fasaderna döljer sig ofta det som står här ovan. Men Jesus Kristus har ingen baksida. Hos honom finns den sanna julefriden.

Det är något vi alla behöver. Den Julefriden som bara Jesus kan ge.

Oavsett om du känner Jesus eller inte. Oavsett om du firar Jesu födelse, eller bara julen som en fin högtid, eller både och!
Till er alla önskar jag en fridfull och stressfri jul.

Write you later!

kjelleprelle

Happy, happy..jorå..

Datum: 2011-11-18 13:02:14

Jag har delat med mig lite av mitt liv här i bloggen. Och det är inte för att jag skulle vara olycklig över vad jag har nu!! Jag är otroligt tacksam och lycklig över mitt liv nu. Min fru och allt som sker. Jag har fått så mycket fantastiskt som jag inte kunde tro.

Men jag har velat visa på att det är möjligt att komma igen efter utbrändhet, depression och ett raserat ekonomiskt liv. Jag har velat visa att jag fortfarande kämpar med känslor över hur barnen drabbades.
Jag har även velat visa att en skillsmässa sätter djupa spår. Det sista förnekas i en bok som heter Happy, Happy.Den boken får det att vända sig i magen på mig.

Därför vill jag nu dela med mig av två texter jag skrev, för vad som känns som en evighet sedan. Långt bort från boken Happy, happys budskap.

Nyss!

Nyss sprang ni runt här i huset. Ljudet av ert skratt och trummandet av springande fötter ekar nu tomt mellan väggarna. Tomt och ensligt sänker sig den totala tystnaden och sakta växer en saknad sig starkare och starkare i mitt bröst.

Att varje dag få mötas av era leende ögon är en dröm som inte går i uppfyllelse. Känna er doft, höra ert bråk. Allt är nu bara saknad efter det som var nyss. Mitt bröst värker och just nu syns ingen morgondag..


Badstranden

Ljuden från badstranden når mig då jag kliver ur min bil. En stigande förväntan tänds inom mig. Det ska bli skönt att bada, att ta en lugn simtur i den tryckande värmen.

Jag går ut längs bryggan och ser på alla barnen och deras föräldrar. Någonting mörknar inom mig men jag tvingar in ljus igen. Så dyker jag ner i det svalkande blå. Håller mig länge under ytan. Vill inte upp. Vill inte höra alla lekande barns skratt. Vill inte! Men så tvingas jag till ytan för ett andetag av syre och med ens så fylls mina öron av barns stoj.

Snabbt dyker jag ner igen. Djupare, djupare och djupare flyr jag från allt som minner mig om er. När jag åter vänder uppåt mot vattenytan vet jag vad som väntar. Jag vet att jag måste åka därifrån. Jag vet att jag inte står ut med att höra alla barnens stoj utan att finna era skratt mitt bland dem....

kjelleprelle

När allt går sönder.

Datum: 2011-11-03 09:53:02

Det var en skön kväll utomhus. Jag satt på altanen och hade en fantastisk utsikt över sjön Knipan. Allt var ljuvligt och fridfullt. Men inom mig var kaoset härskande.

Det var då jag levde i konsekvensen av ett beteende som orsakat så mycket kaos i den familj som, till dess hade kallats min familj.
Min utbrändhet, och vägen dit, hade orsakat avgrundsdjupa sår som inte gick att reparera. De största offren var barnen. Ångesten var total, samvetskvalen var förlamande.

Men där fanns även en annan känsla. Djupt i mitt inre växte en vrede mot Gud. Varför hade han kallat mig till att ge upp brandmannayrket, läsa 4 år, arbeta i församling, bli utbränd, för att jag sedan skulle sitta här med konsekvensen: splittrad familj? Hade jag fattat så fel?

Mitt hjärta var på väg att bli hårt mot Gud och Kristna. Jag satt där, på altanen, redo att fatta ett beslut. Bredvid mig hade jag två starköl, en flaska hjortronlikör och grillkött på grillen. Nu skulle jag strunta i allt, lämna Gud och vända tillbaka till sättet att leva före mötet med Jesus. Helgfyllor, utsvävningar, ytliga nöjen, lev för dagen för det finns ingen morgondag. Mina gamla värderingar om livet, och hur det ska levas mot andra och mig själv, skulle få leda mig igen. Men framförallt skulle jag tillbaks till den tomhet jag hade känt inom mig innan Jesus. Ja, allt, vad som helst, verkade nu bättre än att tro på en Gud som orsakat så mycket smärta.

Då, just då med hjortronlikör i munnen, kom insikten. Jag kunde inte förneka honom. Jag hade en gång lärt känna honom. Att då leva vidare ett gammalt liv, att lämna honom blev tydligt omöjligt för mig.
Till vem skulle jag gå? Till vad skulle jag gå?
Och vems är egentligen ansvaret för vad som hänt? Ja inte är det hans, Gud ville inte det som skedde. Ansvaret var mitt.

Jag hade också fått så mycket, i livet med honom, att jag inte kunde neka till tanken att jag aldrig varit så lycklig i min gudsrelation som när jag levt nära Jesus. Så något mellanting blev det aldrig frågan om. Jag ville leva nära Jesus fullt ut i alla delar av mitt liv.

Hjortronlikör och öl hälldes ut. Tårar rann och en bön bads om förlåtelse och kraft att ta ansvar för det liv barnen nu tvingats in i.

Livet har fortsatt att skifta sedan den kvällen.
ibland har jag dragit mig undan honom och lyssnat mer till "gammelkjell". Livet fortsatte också att bjuda på rejäla kullerbyttor. Stundtals har jag velat avsluta det. Ansvarstagandet har varit mer och mindre lyckat.

Men när allt gick sönder, så kunde jag ändå behålla min bekännelse och sträva efter att inte lämna tron eller förhärda mitt hjärta mot Gud och Kristna. Närheten till Jesus blev ännu viktigare för mig.

Det går, även om tron i bland är en glödande veke, att hålla kvar den och få njuta när lågan brinner stark och klar! Det går att leva med lidanden i ryggsäcken, och ändå bekänna att Jesus Kristus är vägen sanningen och livet.
För tro är att vilja, säga ja och hålla fast.

Write you later!

kjelleprelle